Den om mustascherna och Bring The Mourning On.

Jag kanske är konservativ i min försmak för mänskligt framförd musik. Kanske ser ungdomar på mig på samma sätt som jag såg på skivmässornas övervintrade mods då far tog med mig på sina småländska vinylutflykter under 80- och 90-talet. Likt hungriga guldvaskare grävde de mustaschprydda gubbarna i skivbackarna med samma infernaliska övertygelse om att finna gyllene stenar bland gruset som Klondikes nybyggare hade i slutet av 1800-talets Amerika.

Eller är jag inte konservativ alls. Kanske har mitt intresse för gammal vinyl och sing- songwritermusik blivit både hippt och ute igen så att jag numer är lika mainstream som dagens hipsterkultur. För i en tid där avsaknad av sjömanstatueringar är mer alternativt än att ha dem och att inte bära Elvis-frisyr är detsamma som att gå emot strömmen kan det vara svårt att veta om man är inne, ute eller bara efter. Kanske spelar allt detta ingen roll. Kanske är att bli äldre insikten om vad man gör för att andra gör det och vad man gör för att man själv vill göra det.

Jag vet att jag har lättare för att riktigt känna musik när jag hör den i relation till inramningen ett album ger mig. Jag har inga problem med att lyssna på en vinyl-LP från början till slut men är alldeles för rastlös för att titta på en hel Youtube-musik-video. Kanske är det alla video-förslag i kanten som stör mig. Det finns alldeles för många alternativ för att hjärnan ska kunna koncentrera sig på vad låten handlar om. Men i min soffa med svärfars stora 70-tals-högtalare framför mig är jag i en annan värld. Bland träpanel och inramade skivomslag kan jag pretentiöst försvinna in i albumet. I den stunden är jag lika cool som banden jag lyssnar på.

 “Harry, I’m going to let you in on a little secret. Every day, once a day , give yourself a present. Don’t plan it. Don’t wait for it. Just let it happen.”
Dale Cooper, Twin Peaks.

Min present till er idag är Bring The Mourning On’s skiva Northern Ghost. För den har varit min present till mig själv varje dag sen jag fick en skiva skickad till mig för ett par veckor sen. Den sitter i bilstereon och har för mig ackompanjerat höstens intåg i vår södra huvudstad. Och den har gjort det med bravur. För Bring The Mourning On är inte trendiga som hipsternas sjömanstatueringar och Elvisfrisyrer. De är inte nostalgisökande som mustaschprydda vinylgrävare. Och de är inte pretentiösa som jag är när jag tycker jag är häftig för att jag lyssnar på vinyl genom svärfars gamla högtalare. De är tidlösa på riktigt. Och jag tror på varje ord de sjunger.

Tre snabba till Bring The Mourning On.

1) Om ni fick välja en låt med ett Malmöband som ni önskar att ni skrivit, vilken låt hade det varit? 

Erika: If they ask, tell them we’re dead – “We’re all friends after all”. En drömsk och monoton låt som tar mig tillbaka till mitt tonårs 90tal.

Henning: Kanske Scraps of Tape – Orka Allt. Fantastisk vacker låt med en oerhört vacker video som inramning och en låt som skulle passat minst lika bra i BTMO.

2) Nämn en konsert ni varit på i Malmö som ni önskar ni hade kunnat gå på igen.

Erika: Ulver på KB för knappt 5 år sedan. Första konserten, utekvällen och ölen efter jag blev mamma. Bra spelning med fina minnen av många olika anledningar.
Henning: Jag måste nog säga Sun Kil Moon på Malmöfestivalen nu i år eller Magnolia Electric Co på Debaser för några år sedan.
Sebastian: KILLL

3) Vilket är ert favoritställe i Malmö under hösten?

Erika: Hösten spenderas generellt inomhus hemma eller hos vänner med musik, öl och spel. Jag är dock nyfiken på Grands ombyggnad och hoppas på att det dyker upp någon intressant spelning där.
Henning: För min del hänger hösten mycket ihop med Old Bastards på Bryggeriet och vår replokal.
Sebastian: Hemma eller på Tröls.

Den om den andra listan.

Dags för tio nya låtar! Denna gång med låtar som, åtminstone enligt mig, tar formen av skräddarsydda handskar över denna söndags trötta händer. 

Vi inleder vår andra lista med Adrian Recordings nya stjärnhopp OLD och låten Knee Hound Gang. Rätt ut från Studio Möllan kommer de som en härligt minimalistisk käftsmäll. (Och någonstans tycker jag mig höra en samplad Prince vilket såklart triggar min personliga nostalgi-nerv.) Adrian Recordings verkar vara för Malmös popgenre vad skivbolag som Åddbåp och Havtorn är för jazzgenren. De presenterar ett härligt sammanhållet och kreativt sound utan att för den skull signa artister som liknar varandra för mycket. Tvärtom. De här banden är som olika små universum i sig själva.

Längre ner på listan hittar vi exempelvis Alice Boman från samma bolag. Alice verkar ha sprungit upp från ingenstans för att tämligen omedvetet fälla oss vid våra mentala fotknölar. Liggande på marken trollbands åtminstone jag av detta väsen och hennes underbara stämma. Tydligen signades hon av en ren tillfällighet. En tekniker på Studio Möllan kom med inspelningar till Adrian Recordings som Alice själv hade spelat in hemma, men endast för minnesbruk. Ljudkvalitén var klart bristfällig. Men nerven i dem är obetalbar så det var inte mycket annat att göra än att släppa dem. Kolla in liveklippet från Studio Möllan här!

Skilla och Nina Christensen behöver ingen närmare presentation för er som läser denna bloggen. Men för er som hamnat här på grund av en rad oförklarliga och oförutsedda händelser i ert fullkomligt planlösa morgonkaffe-surfande ska jag göra ett försök. Skilla är en institution i sig självt!
Lite forskning i detta möllanistiska ämne kommer antagligen resultera i att din Spotifylista fullständigt fylls till bredden med fantastisk musik. För även Skilla, likt Adrian Recordings artister, är som ett eget litet universum. Med ett center av själfylld pop och ett antal underbara konstellationer som cirkulerar kring det i orbit. En av de konstellationerna är Feivel som är pianisten Elin Hörbergs soloprojekt. Ett band som vi utan tvivel kommer återkomma till och fullständigt dränka i superlativ. Tills dess får ni nöja er med låten Train. (Kolla in videon till låten här.) Elin har för övrigt suttit vid pianot i Sylvester Schlegels band under hans senaste turné.
En annan konstellation är såklart sångerskan Nina Christensens kollaboration med The Original Five som ju var med på den första listan. Trummisen Amanda Savbrant har vi tidigare sett tillsammans med sin basande syster Isa i Dollykollot bakom artister som Nina Persson, Helena Josefsson och en rad andra fina musiker. Det är bara att fortsätta googla. Ni kan inte hamna fel!

Dolly Dolores är ytterligare en musiker som förtjänar en rad inlägg tillägnade bara henne. Men i väntan på det kunde jag inte hålla mig från att slänga in hennes nya singel Dansa! i listan. Låten hör vi dagligen på P3 nuförtiden så vi riktar ett stort grattis till henne och hennes producent och co-låtskrivare Christopher Dominique på Tambourine Studios för den bedriften. Kika på videon här.

Jag har förklarat min kärlek till Gaby & The Guns tidigare men jag fick möjlighet att se denna underbara sångerska för första gången live i förra veckan då hon gästade på The Original Fives releasekonsert på Azalee här i Malmö. Jag var golvad! Ryktet säger dessutom att det inom en snar framtid kommer dyka upp nytt material från bandet så jag var tvungen att slänga med en låt från förra plattan på listan. Under stjärnorna är en efterfestmelodi i duett med Gustaf Kjellvander. Därefter fortsätter vi i vårt ballad-stråk med en promenad genom Pelle Ljungbergs Straydog som jag aldrig verkar få nog av. Men den kan ni läsa mer om här.

Billie Vision & The Dancers bjuder upp till Indie-dans när den är som allra bäst med låten IRL för att senare ta oss via Alice Boman till hypnotiska Astromike Gordon och I’m An Astronaut. Falsettsången får mig att stanna upp i vad jag än gör och bara lyssna.

Avslutningsvis lyssnar vi till Linus Jacksons cover av fantastiska Tom Waits-låten Underground. Det drömska och Danny Elfmanska stråkarret är skrivet av Vindlas Caroline Karpinska. Jag bugar ödmjukt inför den bedriften! (Det är så klart Vindla som spelar stråk med arrangemang signerat Karpinska på Skillas Tell It också.)

Ha en underbar söndag allihopa!

/Jonnie

Den om Rasmus Nyvalls Bangård.

Det är någonting som glöder i Malmös yngre jazzvärld.

Det finns en charm i att se ett område åldras. Att själv vara den fasta punkten som allt förändras kring. Som en gammal möbel som stått i lägenhetens hörn och bevittnat hur de boende faller offer för nya trender och nya tiders påhitt. Vissa förändringar smakar rätt bra och andra har en bitter eftersmak. Det spelar inte jättestor roll då vi har bott här tillräckligt länge för att veta att de flesta förändringar faller offer för nya sådana. Men ibland dyker det upp förändringar som man hoppas ska bli permanenta. Som att Paul och Therese som äger den lilla livsmedelsbutiken på Simrishamnsgatan, och som tidigare ägde Golden, för ett par år sen öppnade pizzeria i mitt hus. Eller att kommunen bestämde sig för att Graffitti var konst och gav konstnärerna kanvasdukar i form av olika väggar i stan. Jag har en sådan vägg precis utanför mitt fönster och det är den mest fantastiska känsla att nästan varje morgon vakna upp till en ny tavla. Som min egen interaktiva tavelram i jumbostorlek utanför mitt hus. En annan förändring var när jag bestämde mig för att aktivt börja lyssna på musik från Malmö. Jag får tillräckligt mycket tips och mail om Malmöband- och artister till bloggen för att jag varje morgon, innan jag börjar med frukostbestyren, ska kunna sätta på en ny platta varje dag och hinna lyssna färdigt på den innan frukosten är avklarad.

Skicka gärna fler!

Vissa förändringar hoppas jag ska vara permanenta. Och så är även fallet med de senaste årens lavinartade kreativitet när det kommer till jazz i Malmö. Och då syftar jag inte på föreningen utan på genren, i den vida bemärkelsen. Bara under de sista månaderna har vi fått ta del av ett antal skivsläpp från Malmöbolaget Havtorn Records, vilka inte förtjänar annat än lov och pris för både passionerat och dedikerat arbete samt sin underbara musiksmak. Den 26 februari släppte Rasmus Nyvall Kvintett sitt album Bangård. Han debuterar inte bara med sitt eget band utan också som textförfattare med ord sjungna av underbara Linda Bergström. En fantastisk resa som tar lyssnaren från en stilla flirt med traditionella visor och jazzballader till förföriska ljudlandskap för att i nästa stund kaotiskt brista ut i kakafoni och missljud. Och nånstans däremellan finner vi segment av en mer traditionell och starkt cymbal-driven jazz. Personligen njuter jag av varje sekund. Lyssna på Kontrast för att komma igång på morgonen, om du inte är rädd för att tappa kaffekoppen, och Allvar på kvällen tillsammans med ett glas rött och en balkong med utsikt över Folkets Park. Att Linda Bergström inte börjar texta melodin förrän fem minuter in i låten är ett genidrag!

Nu skulle jag kunna fortsätta med en lång utläggning om de olika musikerna på skivan och hur extremt aktiva de är i Malmös musikliv. Om hur Rasmus Nyvall förutom sitt eget band ingår i Makross (Havtorn Records) och Salibambra (ÅddBopp Produktion). Vilket raskt hade tagit oss till Daniel Cederskär som inte bara är grundare till ÅddBopp Produktion utan också flitig musiker i Cure-A-Phobia, för att nämna ett i havet av ställen där hans flinka fingrar syns mer eller mindre. Jag skulle skrivit att Fanny Gunnarsson, på piano, nyligen debuterade med egen skiva. Och hur Ellen Pettersson hittas i både Allra Käraste Syster och Elin Hörbergs (Skilla) nya projekt Feivel, för att nämna ett par. Om hur Mattias Hjorth är en av regionens mest anlitade basister och hur Kristoffer Rostedt tillsammans med Tobias Ekqvist (Hurricane Love), som mixat plattan, hittas i nydebuterade malmöbandet Perssons Sexa.

Om jag hade skrivit allt det där hade man antagligen insett att någonting är på väg att hända. Någonting glöder  i Malmös yngre jazzvärld. Nya talanger styr ödmjukt Malmös jazz-skuta åt ett lite annorlunda håll. Med fler influenser från ett vidare upptagningsområde och med tillräcklig passion för att driva skeppet framåt. Och man behöver inte göra annat än att fånga någon av dessa akter live för att inse att det inte bara glöder.

Det brinner som tusan!

Rasmus Nyvall – tenor saxophone, Linda Bergström – vocals, Fanny Gunnarsson – piano, Mattias Hjorth – double bass, Kristoffer Rostedt – drums
Rasmus Nyvall – clarinet, Ellen Pettersson – trumpet, Cecilia Sandgren – french horn, Daniel Cederskär – bass clarinet

 

Den om den första listan!

Jag blev lite sugen på att bjuda på vad som snurrar genom mina lurar för tillfället. Så här kommer en lista med utplockade godbitar från den 24 timmar långa Spotifylistan som blev resultatet av att jag bad mina Facebook-vänner skicka mig deras uppladdade skivor. Jag har inte hunnit ta mig genom hälften ännu men det finns så mycket bra saker att lyfta fram.

På denna listan hittar man Dolly Dolores låt The Load som inte kan beskrivas som något annat än en underbar käftsmäll och tillrättavisning riktad mot en politiker med förnamn Jimmie. Efter det berättar Sylvester Schlegel om att det banne mig inte var bättre förr utan bara dåligt på ett bättre sätt. Frasen Jag minns den första gången någon tog min hand, hela världen plötsligt bytte färg tycker jag är fantastiskt. Vidare hör vi Alexander Holmgrens solodebut i Show You vilken kommer göra vilken seg morgon som helst till en boombastic dansrutin i en Bollywood-film. Testa att hoppa upp och ner till sticket medan ni gör kaffe. Det är ofantligt roligt men kaffet blir sådär.

Den 8 februari hade Nina Christensen och The Original Five releaseturné i Malmö. 7 gig på 7 timmar!? För er som missade det finns låten You Don’t Want Nobody på listan. Jag kan faktiskt skryta med att ha hört Nina sjunga låten tillsammans med Andrea Hatanmaa från Allra Käraste Syster på en efterfest vid St. Knuts. Så fick jag det sagt!

Bella De Bosco är ett annat produktivt band som kan få vilken promenad som helst att kännas som slutscenen i en actionrulle med Bruce Willis. Missa inte resten av skivan!

En ny favorit är Pelle Hanspers. Han har i Sydsvenskan och Kvällsposten blivit beskriven som “Stockholmaren som flyttade till Malmö och blev en del av det nya soundet från kulturkvarteren på Möllan i centrala Malmö” och jag tänker inte säga emot. Jag tänker istället visa på att en musikvideo inte behöver varken kosta skjortan eller se proffsigt polerad ut för att vara vacker.

Helena Josefsson syns lite överallt! Jag hörde först talas om henne då hon frontade Lundabandet Sandy Mouche. Hon har arbetat med Per Gessle sen 2003 och släppte sitt eget första soloalbum Dynamo 2007. Hon släppte sitt andra album Kyss Mej 2011 och det är därifrån jag plockat Nån Annanstans, Nån Annan Gång. Plattan är producerad av Christoffer Lundquist från Brainpool och jag älskar soundet. Den peppade musiken i relation till en text som kanske inte skulle vara superupplyftande i en deppig ballad blir en spännande kontrast som ger texten en helt annan innebörd.

Allra Käraste Syster behöver ingen närmare introduktion i den här bloggen (kika på detta inlägget) och efter det hör vi The Hector med Led By Your Ghost. Sångaren Gustav Hector, mannen som inte bara är kock och har startat upp ett antal restauranger både i Växjö och Malmö, driver sin röst fram genom låten som en skördetröska, på ett förtrollande vis!

Avslutningsvis hör vi Almaz Yebios En Dag Var Hon Borta. Jag är väldigt svag för svenska texter och den här är inget annat än ett mästerverk.

Hoppas ni hittar något ni gillar!

/Jonnie