Den om mustascherna och Bring The Mourning On.

Jag kanske är konservativ i min försmak för mänskligt framförd musik. Kanske ser ungdomar på mig på samma sätt som jag såg på skivmässornas övervintrade mods då far tog med mig på sina småländska vinylutflykter under 80- och 90-talet. Likt hungriga guldvaskare grävde de mustaschprydda gubbarna i skivbackarna med samma infernaliska övertygelse om att finna gyllene stenar bland gruset som Klondikes nybyggare hade i slutet av 1800-talets Amerika.

Eller är jag inte konservativ alls. Kanske har mitt intresse för gammal vinyl och sing- songwritermusik blivit både hippt och ute igen så att jag numer är lika mainstream som dagens hipsterkultur. För i en tid där avsaknad av sjömanstatueringar är mer alternativt än att ha dem och att inte bära Elvis-frisyr är detsamma som att gå emot strömmen kan det vara svårt att veta om man är inne, ute eller bara efter. Kanske spelar allt detta ingen roll. Kanske är att bli äldre insikten om vad man gör för att andra gör det och vad man gör för att man själv vill göra det.

Jag vet att jag har lättare för att riktigt känna musik när jag hör den i relation till inramningen ett album ger mig. Jag har inga problem med att lyssna på en vinyl-LP från början till slut men är alldeles för rastlös för att titta på en hel Youtube-musik-video. Kanske är det alla video-förslag i kanten som stör mig. Det finns alldeles för många alternativ för att hjärnan ska kunna koncentrera sig på vad låten handlar om. Men i min soffa med svärfars stora 70-tals-högtalare framför mig är jag i en annan värld. Bland träpanel och inramade skivomslag kan jag pretentiöst försvinna in i albumet. I den stunden är jag lika cool som banden jag lyssnar på.

 “Harry, I’m going to let you in on a little secret. Every day, once a day , give yourself a present. Don’t plan it. Don’t wait for it. Just let it happen.”
Dale Cooper, Twin Peaks.

Min present till er idag är Bring The Mourning On’s skiva Northern Ghost. För den har varit min present till mig själv varje dag sen jag fick en skiva skickad till mig för ett par veckor sen. Den sitter i bilstereon och har för mig ackompanjerat höstens intåg i vår södra huvudstad. Och den har gjort det med bravur. För Bring The Mourning On är inte trendiga som hipsternas sjömanstatueringar och Elvisfrisyrer. De är inte nostalgisökande som mustaschprydda vinylgrävare. Och de är inte pretentiösa som jag är när jag tycker jag är häftig för att jag lyssnar på vinyl genom svärfars gamla högtalare. De är tidlösa på riktigt. Och jag tror på varje ord de sjunger.

cropped-btmo_16heavycrop_med

Tre snabba till Bring The Mourning On.

1) Om ni fick välja en låt med ett Malmöband som ni önskar att ni skrivit, vilken låt hade det varit? 

Erika: If they ask, tell them we’re dead – “We’re all friends after all”. En drömsk och monoton låt som tar mig tillbaka till mitt tonårs 90tal.

Henning: Kanske Scraps of Tape – Orka Allt. Fantastisk vacker låt med en oerhört vacker video som inramning och en låt som skulle passat minst lika bra i BTMO.

2) Nämn en konsert ni varit på i Malmö som ni önskar ni hade kunnat gå på igen.

Erika: Ulver på KB för knappt 5 år sedan. Första konserten, utekvällen och ölen efter jag blev mamma. Bra spelning med fina minnen av många olika anledningar.
Henning: Jag måste nog säga Sun Kil Moon på Malmöfestivalen nu i år eller Magnolia Electric Co på Debaser för några år sedan.
Sebastian: KILLL

3) Vilket är ert favoritställe i Malmö under hösten?

Erika: Hösten spenderas generellt inomhus hemma eller hos vänner med musik, öl och spel. Jag är dock nyfiken på Grands ombyggnad och hoppas på att det dyker upp någon intressant spelning där.
Henning: För min del hänger hösten mycket ihop med Old Bastards på Bryggeriet och vår replokal.
Sebastian: Hemma eller på Tröls.

Den om Ellen Pedersen och När Du Ler

Brukar ni få nostalgiska tillbakaflashar, triggade av en doft eller kanske en låt, som ger en stark förnimmelse om hur en viss period i ert liv kändes? Kanske om hur det kändes att gå på Malmös gator när Intergrill låg på Möllevångstorget och man efter KB och Brogatan gick till Scandics hotellbar Tahonga Bar på Gustav för att det var det enda stället som hade öppet till klockan fem på morgonen. Och hur man efter det gick på efterfest med en av dinosaurierna (de frånskilda pensionärerna som tyckte om att hänga på krogen och flörta med yngre förmågor) för att dricka trögflytande grön punsch i en våning med utsikt över Stortorget.

Eller hur det kändes när Paul och Therese ägde Golden och puben var som en nattlig variant av Central Perk-fiket i TV-serien Vänner. Det kändes som att hela Växjö hade flyttat ner till Malmö och vi fortsatte leva som vi gjorde på gymnasiet.

Ni kanske inte känner igen er i just de här minnena men händer det att ni plötsligt får en stark känsla av en period i ert liv för längesen? Om hur det kändes att vara den personen ni var då? En person som kanske inte finns längre.

Andra saker har en förmåga att trigga starka känslor kring hur det känns att leva just nu. Ibland är man så uppe i sig själv och allt man bör och ska göra att man glömmer bort hur det känns att vara just här just nu. Man glömmer bort att skörda frukten av det arbetet man lägger ner. För det är väl därför vi gör allt vi gör? Vi arbetar hårt och slipar flitigt på våra förmågor för att vi ska må bra. Eller? Och må bra är väl bättre att göra nu än sen? För sen har en märklig förmåga att göra saker imorgon. Sen gör saker sen.

Ellen Pedersen lyckas gång på gång ge mig starka känslor kring hur det känns att bo och leva i Malmö just nu. Jag kan inte sätta fingret på varför men hon gjorde det med ‘Du ler’ och fick mig att skriva ett långt blogginlägg som var så pretentiöst och fullt av superlativ att jag valde att inte posta det. Det kanske jag borde gjort. Men nu har hon gjort det igen med “När du går iväg” och jag känner mig åter delaktig i det myller av företeelser som tillsammans gör vår del av Malmö. Morgonkaffe på Simpan, hipsterkaffe på Kaffebaren, grill på bakgården, dejt vid statyn på torget, picknick vid rosen, sola vid väggen på torget, bluegrass på Far i Hatten, finmiddag på restaurang Möllan, releasefest på Grand, soul på Moriskan, hipstermiddag på Kaos, sommarklubb på Debban, fyllemat på Zaras, nattlig promenad till Ribban med en vän som hjälper dig att dricka upp den sista slatten och slutligen gå hem genom slottsparken ackompanjerad av fåglars kvitter i nästan nyktert tillstånd, med sommarjackan klassiskt kastad över axeln och med ett löjligt leende målat på läpparna. Hade jag varit Ross i vänner hade jag ringt min egen telefonsvarare och sagt “Kom ihåg det här tillfället och hur du känner dig just nu. Nu mår du bra, kompis!”

Det här har ju väldigt lite att göra med den fina texten i “När du går iväg” men precis på samma sätt som Lisa Nilssons “Himlen runt hörnet” för mig inte har något att göra med längtan efter kärlek utan istället representerar en väldigt lycklig tid i min sena tonår kan jag garantera att “När du går iväg”, för mig, kommer att betyda sommarmalmö 2014. Och med ett pretentiöst leende på läpparna kommer jag göra allt det som är mitt Malmö för mig med Ellens skånska feelgood-soul i lurarna. Och jag kommer definitivt inte göra det sen. Jag kommer göra det nu.

Missa inte Ellen Pedersens albumsläpp den 11 juni och hennes release på Grand söndagen den 25 maj!

Image

Musik: Ellen Pedersen
Producerad av Jonas Jönsson, Red Pine Productions.

Sång: Ellen Pedersen
Gitarr: Joakim Svensson
Trummor: Edvin Hjertquist
Rhodes: John Venkiah
Bas: Joakim Lissmyr
Kör: Madde Frey, Hajdie Karlsson
Cello: Sanna Henriksson Spolaor
Violin: Siri Skansberger
Violin: Louise Jansson
Viola: Sebastian Flögel


Film: Nicklas Raab

Ps. Glöm inte kolla in Ellens förra video. Ds.

 

Den Om Galt och 121221

Den 21 december 2012 skulle världen gå under enligt vissa. Enligt mayakalendern var det slutdatumet på deras kalender “Långa räkningen” som varade i 5125 år och avslutades vid vintersolståndet 2012. Lyckligtvis mötte vi inte vår undergång då och har således möjlighet att insupa ytterligare en mental käftsmäll undertecknad Malmöbolag!

Bakom trummorna sitter ingen mindre än Daniel Hanson som vi är mer vana vid att se bakom saxofonen i band som Åddbåpp och Nezelhorns In An Elephant String eller bakom basklarinetten i Cure-A-Phobia (som för övrigt nyligen släppt en helt fantastisk andra skiva). Och snacka om att Daniel levererar bakom kitet. Stundvis misstänker jag att han tagit in Dave Grohl och endast signerat med sitt eget namn. Bakom basen finner vi Carl Svensson och sång/gitarr står Peter Larsson för.

1240374_1411833669083892_4195744292984815034_n

De kallar genren för Doom Blues och jag hade inte haft något emot att spela plattan på högsta volym i en nercabbad Cadillac -59 på den där east-to-west-road-tripen som självklart kommer inträffa inom en snar framtid!? Det är klart att den blir av! Jag vet inte riktigt när jag kommer ha råd med den eller om jag någonsin kommer finna de finanserna men NÄR det händer kommer jag ha Galt-plattan laddad och klar! På långa raka ökenvägar kantade av klassiska cowboy-kaktusar och enstaka svarta silhuetter av gamar svävande mot en varm amerikasol skulle jag spela Still We Have To Pay så öronen blödde.

Med dammiga boots och en skitig Texas-hatt skulle jag stanna vid en ensam  bensinstation och med låg hes stämma säga till bensinkillen: -“Fill her up, please” samtidigt som 121221 fortfarande skrek så bilhögtalarna blev hesa medan jag gick in i butiken och köpte ett paket Lucky Strike. På tillbakavägen mot bilen skulle jag flippa en slant genom luften mot bensinkillen, som om jag vore Clintan i en nutida Spagettiwestern-rulle, och säga: “-Keep the change, kid.”
Mot en gigantiskt röd solnedgång skulle mitt stora avgasmonster till amerikanare försvinna bort i horisonten medan mackkillarna spottade tuggtobak i sanden och kisande lyssnade till efterklangen av Galts debutskiva.

Men den efterklangen behöver ni inte lyssna till för plattan finns redo och klar att insupa i all sin härlighet på Spotify!

Kör hårt för tusan! Det här är en fantastisk skiva!

/Jonnie

Den om Fanny Gunnarsson och Same Eyes as You.

Jag har en förkärlek för storys. Örhängen och juveler upphängda kring musikhistorien och dess utövare likt fabler som vill lära oss något. Det spelar inte så stor roll vem som berättar historien eller vilken sensmoral personen ifråga tänkt att storyn ska förmedla. Om den nu är tänkt att göra det överhuvudtaget. Det handlar mer om romantiken kring ämnet. Sagorna ger platserna de utspelar sig på doft, färg och karaktär. Historierna ger krydda åt de personer de handlar om. Kryddor som mycket väl kan utvecklas eller rentav smaka lite annorlunda på djungeltrummans vingar men det spelar inte så stor roll. Det är upplevelsen som är i centrum. Precis som med musiken.

Många känner till klassiska historier likt den om hur Charlie Parker skulle ha fått en cymbal kastad mot sig när han försökte sig på sitt första jam i New York, efter att ha stått i en ändlös kö av unga hungriga saxofonister som ville visa vad de gick för. Och såklart solskenshistorier likt den om hur Charlie Parker återvände till New York några år senare och vände upp och ner på hela jazzvärlden. (Därmed inte sagt att Parkers öde skulle vara en del av detta solsken.)

Och visst finns det legender här i Malmö också. Historier vi berättar för varandra kanske bara för att vara en rolig person som tycker om att underhålla vännerna. Men sagorna ger substans till vår omgivning. De har en förmåga att utveckla vingar och på samma sätt som vi hör legender om musiker och band i Göteborg och Stockholm och andra ställen så hör de våra. De berättelserna ger en bild av den närodlade kultur som är vår musikscen. Jag skulle vilja addera till denna lokala musikhistoria med en berättelse om Fanny Gunnarsson och hennes band.

På en särdeles pratig konsert såg jag hennes nya konstellation för första gången. Någonstans i sorlet av klingande glas och skrattande, salongsberusade röster spelade hon med sin kvartett. Det var svårt att urskilja vad som pågick på scenen. Det var som att folk inte förstod att det var en konsert utan trodde att Fanny Gunnarsson Quartet var ett mingelband som fanns där för att ge väggarna lite sådär rökigt blå ton. Ju mer bandet spelade desto högre pratade folk. Jag blev irriterad för jag hade sett fram emot musiken.

Men plötsligt började Fanny spela pianosolo i en ballad. Små, lugna men otroligt säkert spelade toner letade sig fram genom bruset av festande människor. Som om de vore spioner på hemligt uppdrag tog de långsamt över ljudrummet. Till en början hördes de inte alls. Men varje hörn och plats gav successivt utrymme till tonerna som väl på plats inte hade någon intention att flytta på sig.  Och så pågick denna dans mellan spionerna och pratet tills det enda som hördes var Fannys toner och hundratals vidöppna ögon fästa på scenen. Hypnotiserade lyssnade vi som om Fanny Gunnarsson vore ormtjusare och vi i publiken en kobra.

Jag hade velat uppleva det om och om igen.

Fanny_F2B1332_press
Lyssna på Fanny Gunnarsson Quartets skiva. Den är full av magiska ögonblick och låtar!

/Jonnie

Fanny Gunnarsson – Piano, Sång
Karolina Almgren – Saxofoner
Hannes Olbers – Trummor
Kristian Rimshult – Bas

Köp skivan här: http://www.volenza.se/sv/musik/fanny-gunnarsson-quartet

Den om den andra listan.


Dags för tio nya låtar! Denna gång med låtar som, åtminstone enligt mig, tar formen av skräddarsydda handskar över denna söndags trötta händer. 

Vi inleder vår andra lista med Adrian Recordings nya stjärnhopp OLD och låten Knee Hound Gang. Rätt ut från Studio Möllan kommer de som en härligt minimalistisk käftsmäll. (Och någonstans tycker jag mig höra en samplad Prince vilket såklart triggar min personliga nostalgi-nerv.) Adrian Recordings verkar vara för Malmös popgenre vad skivbolag som Åddbåp och Havtorn är för jazzgenren. De presenterar ett härligt sammanhållet och kreativt sound utan att för den skull signa artister som liknar varandra för mycket. Tvärtom. De här banden är som olika små universum i sig själva.
avatars-000024009505-l2pjn5-crop
Längre ner på listan hittar vi exempelvis Alice Boman från samma bolag. Alice verkar ha sprungit upp från ingenstans för att tämligen omedvetet fälla oss vid våra mentala fotknölar. Liggande på marken trollbands åtminstone jag av detta väsen och hennes underbara stämma. Tydligen signades hon av en ren tillfällighet. En tekniker på Studio Möllan kom med inspelningar till Adrian Recordings som Alice själv hade spelat in hemma, men endast för minnesbruk. Ljudkvalitén var klart bristfällig. Men nerven i dem är obetalbar så det var inte mycket annat att göra än att släppa dem. Kolla in liveklippet från Studio Möllan här!

Skilla och Nina Christensen behöver ingen närmare presentation för er som läser denna bloggen. Men för er som hamnat här på grund av en rad oförklarliga och oförutsedda händelser i ert fullkomligt planlösa morgonkaffe-surfande ska jag göra ett försök. Skilla är en institution i sig självt!
Lite forskning i detta möllanistiska ämne kommer antagligen resultera i att din Spotifylista fullständigt fylls till bredden med fantastisk musik. För även Skilla, likt Adrian Recordings artister, är som ett eget litet universum. Med ett center av själfylld pop och ett antal underbara konstellationer som cirkulerar kring det i orbit. En av de konstellationerna är Feivel som är pianisten Elin Hörbergs soloprojekt. Ett band som vi utan tvivel kommer återkomma till och fullständigt dränka i superlativ. Tills dess får ni nöja er med låten Train. (Kolla in videon till låten här.) Elin har för övrigt suttit vid pianot i Sylvester Schlegels band under hans senaste turné.
En annan konstellation är såklart sångerskan Nina Christensens kollaboration med The Original Five som ju var med på den första listan. Trummisen Amanda Savbrant har vi tidigare sett tillsammans med sin basande syster Isa i Dollykollot bakom artister som Nina Persson, Helena Josefsson och en rad andra fina musiker. Det är bara att fortsätta googla. Ni kan inte hamna fel!

a-storm
Dolly Dolores är ytterligare en musiker som förtjänar en rad inlägg tillägnade bara henne. Men i väntan på det kunde jag inte hålla mig från att slänga in hennes nya singel Dansa! i listan. Låten hör vi dagligen på P3 nuförtiden så vi riktar ett stort grattis till henne och hennes producent och co-låtskrivare Christopher Dominique på Tambourine Studios för den bedriften. Kika på videon här.
5131139-WHrK9
Jag har förklarat min kärlek till Gaby & The Guns tidigare men jag fick möjlighet att se denna underbara sångerska för första gången live i förra veckan då hon gästade på The Original Fives releasekonsert på Azalee här i Malmö. Jag var golvad! Ryktet säger dessutom att det inom en snar framtid kommer dyka upp nytt material från bandet så jag var tvungen att slänga med en låt från förra plattan på listan. Under stjärnorna är en efterfestmelodi i duett med Gustaf Kjellvander. Därefter fortsätter vi i vårt ballad-stråk med en promenad genom Pelle Ljungbergs Straydog som jag aldrig verkar få nog av. Men den kan ni läsa mer om här.
pelle
Billie Vision & The Dancers bjuder upp till Indie-dans när den är som allra bäst med låten IRL för att senare ta oss via Alice Boman till hypnotiska Astromike Gordon och I’m An Astronaut. Falsettsången får mig att stanna upp i vad jag än gör och bara lyssna.

Avslutningsvis lyssnar vi till Linus Jacksons cover av fantastiska Tom Waits-låten Underground. Det drömska och Danny Elfmanska stråkarret är skrivet av Vindlas Caroline Karpinska. Jag bugar ödmjukt inför den bedriften! (Det är så klart Vindla som spelar stråk med arrangemang signerat Karpinska på Skillas Tell It också.)

Ha en underbar söndag allihopa!

/Jonnie

Den om Albert och LUX.

Mitt i mitt planlösa morgonkaffe-googlande efter Malmömusik fann jag Albert. Jag minns att jag hört bandnamnet en gång på en födelsedagsfest i Kronprinsen och nu fanns där en länk till en video framför mig. Så jag kollade. Sen kollade jag igen. Och igen. Och mitt i kontrasten mellan musiken och bilderna både rös och mös jag på samma gång. Märkligt, tänkte jag! Obehagliga scener ackompanjerade av behaglig indie-pop. Ett fullständigt genidrag!

ALBERT (4)

Tid och rum har en förmåga att försvinna när jag blir sådär uppslukad. Detta resulterar ofta i att min morgon blir en sådan där dråplig scen där jag plötsligt finner mig sjukt stressad och snubblar genom hallen med kaffet stänkande över mig själv och allt annat runtikring, inklusive nystruken skjorta, iPhone och andra saker som inte trivs med vätskor. Detta sker samtidigt som jag försöker komma ihåg vad jag påminde mig själv om att komma ihåg kvällen innan vilket alltid slutar med att jag stannar upp precis när jag låst lägenhetsdörren och har den där obehagliga känslan av att jag glömt något viktigt. Spisen, kaffebryggaren? Jag intalar mig själv att så inte är fallet men halvvägs dit jag ska kommer jag alltid på vad det var jag glömde och dagen blir inte riktigt så bra som jag ville att den skulle bli. Denna dagen glömde jag inte bara vad jag skulle ha med mig till mitt möte utan också namnet på bandet jag sett i videon på morgonen. Albert!

Veckan efter försökte jag leta upp videon. Förgäves. Veckan efter det var jag på fest och försökte ta reda på om någon annan hade sett videon och visste vilket band det var. Förgäves. Jag blev smått besatt av att finna bandet och söker genom otaliga Malmöbolags artistlistor. Gulan, Studio Möllan, Tambourine Studios, Adrian Recordings etc. Jag finkammar internet med skäggkam men videon är som uppäten, bortplockad och pulvriserad på samma gång!

Plötsligt dimper det ner ett mail i min inbox, från Albert!?

Hej Jonnie!

Kul med blogg om Malmöscenen! Vi släpper skiva med ALBERT den 7 april. Lyssna gärna och se om det är något för dig!

Och det var ju precis vad det var! För mig alltså! Efter tre veckors sökande efter videon kontaktar bandet själva mig och i mailet finns så även en länk till denna fantastiska lilla skapelse. Jag tänker inte säga mer än så. Här är den!

 

Den om när man kan gå ut i vecka 12.

Idag, tisdag,  spelar Edvard Bisof Quintet på Moriskan. Enligt beskrivning har bandet “sina rötter i den klassiska, experimentella, alternativa och moderna jazzen med texter och melodier som både får lyssnaren att tänka efter och identifiera sig med. Facebookeventet ligger här:
https://www.facebook.com/events/681345991912325/?ref_dashboard_filter=upcoming
Bandet ser ut som följer:

Edvard Bisof – Sång och komposition
Johnny Åman – Kontrabas
John Venkiah – Piano
Rasmus Nyvall – Saxofon
Johan Kolsut – Trummor

Och det är ju precis samma line-up som i bandet Opop! vilka vi kan höra här:

På onsdag har The Original Five releasefest på Azalee på Claesgatan 6 i Malmö. The Original Five har tidigare skrivits om på bloggen i samband med Skilla-sångerskan Nina Christensen, som också kommer gästa på releasen. Vi kommer även få höra både Sylvester Schlegel och Gaby Ryd från Gaby & The Guns. Facebookeventet ligger här:
https://www.facebook.com/events/427811964020467/?ref_dashboard_filter=upcoming&suggestsessionid=b2b828d90efc52d3249091d07d248d8a
Och i och med att det är fri entré så är det ju helt enkelt dumt att stanna hemma. Om ni vill ha en liten reminder om hur bandet låter kan ni dra igång spelaren nedan:

På lördag är det åter igen dags för Voices of Malmö att presentera en fantastisk line-up och denna gång med exempel på hur Malmös vassaste röster låter. Vi kommer får höra NADIN AL KHALIDI, VIVIAN BUCZEK, NINA CHRISTENSEN, CHARLOTTA PERERS (BIG FOX), CECILIA SALAZAR & MANGE ANDERSSON. Verkar som om Nina har en busy vecka! Men om man är van vid att göra en fem-gigs-turné med samtliga gig insmällda på en och samma dag så ska kommande vecka nog inte vara några som helst problem för henne. Platsen är Victoriateatern och matkorg är man välkommen att ta med då det är piknick-konsert. För mer info kika in på http://www.victoria.se/.